Idag ska vi ha fest. Iallafall är det vad vi har sagt till barnen, sanningen är att vi har bjudit in goda vänner på middag. Det låter festligare med fest. Och när vu berättade det för barnen så blev dom överlyckliga.

-Ja! Då ska jag ha den där klänningen du hade när du var liten! (en rosa kreation med rötterna i åttiotalet, jag vill minnas att jag hade den på min mosters bröllop). Och vi måste ha ballonger! Sa Milda.

-Ja! Då ska jag ha min keps! (den har han haft konstant sedan den köptes i torsdags). Och vi ska få ballonger! Sa Harry.

Fest= fina kläder och ballonger.

Den senaste tiden har Marion varit väldigt kräsen med maten. Dålig aptit är det ju inte konstigt om hon haft på grund av sjukdom och medicin..

Men får hon själv plocka med maten så slinker det mesta ner.

Idag testade jag att ge henne en talrik med samma mat som resten av familjen åt. Och det gick i bra!

Jag försöker, som jag tidigare skrivit om, undvika att gr barnen godis och sånt i stora mängder. Jag uppskattar inte alls att barnen får läsk eller godis på förskolan eftersom det ju är vardagar. Jag köpet rakt av att dom får godsaker när det är fest, förskolansdag tex firas med glass från glassbilen. Men inte om de får glass varje gång någon fyller år.

Ja, ungefär så tänkte jag och har hållit min ståndpunkt rätt offentlig för att inte behöva diskutera det med alla.

Det slog mej när jag läste de kommentarer som förskolan fått om ämnet att det finns flera vinklar på denna fråga. Någon utryckte ett starkt ogillande inför de värderingar som man skulle ge barnen genom att prata om mat, socker och fett i förhållande till tex vikt. Personen hävdade att vi genom "sockerförbudet" i kommunens verksamhet verkar för ett snedvridet skönhetsideal där man bara är acceptabel om man är smal (min tolkning av vad som skrivits).

Det är absolut inte så jag ser det! Jag tycker att vi vuxna har ett ansvar att ge barnen sunda och hälsosamma vanor som en grund för deras framtida ätande. I Sverige konsumeras sjuka mängder godis, socker och läsk. Jag tror att vi kan bryta denna sockertrend om vi som är föräldrar i dag tar och skärper till oss. Tjock eller smal spelar väl mindre roll i sammanhanget när man tänker på den nya folksjukdommen diabetes som breder ut sig bland våra oskyldiga barn, tack vare oss otänksama föräldrar.

För mej handlar det om att lära barnen att uppskatta annat än sötsaker, att lära dem att sötsaker inte är nyttigt. Det är en värdering på samma sätt som att inte färger ska vara begränsade av kön.

Aldrig någonsin skulle jag säga att mindre smala människor är mindre värda. För mej är detta jämförbart med att säga att en viss religion är mer rätt eller en viss hudfärg.

Man blir inte snyggare för att man inte äter en massa sött, men man blir möjligen lite hälsosammare.

Harry ville i vanlig ordning inte gå på förskolan i morse. Han kunde mycket väl ha fått vara hemma men jag tyckte ändå vi kunde prata lite mer om saken eftersom pappa slutar tidigt i h gärna ville hämta barnen på förskolan. Han ser ju inte mycket av den delen i barnens liv eftersom han jobbar och jag är hemma.

Så jag lirkade lite och frågad om han inte kunde vara där idag av ovan nämnda anledning.

Bestämt tittar han på mej och håller upp ett finger. Jag kan vara på förskolan EN dag, bara en dag. Sen vill jag bara ledig.

Han var mycket nöjd med sin förhandling och gick med lätta steg till förskolan, föga medveten om att det inte hade blivit någon förskola i morgon hur mycket han än önskat det ;)

Onsdag, eller fredag typ. Vi tar hur som helst helg om en par timmar och hoppas att vädret låter oss njuta av helgen ute..

Glada barn här som leker aktivt från att vällingen är svald. I flera dagar har dom lekt, möblerat, byggt och skapat. Nu är Marion gäst i deras hem och äter fika.

Jag har färgat håret. Nu överväger jag att färga en vagn. Färg ger mersmak.

För andra dagen på rad vaknar jag med hemskt ont i ögat. Ont lixom bakom ögat, fast inte som migrän utan som i muskeln eller vad ja ska säga. Brukar ha så ibland när jag håller på att bli, eller är, jätteförkyld. Men nu är jag lite lätt snorig och det har jag varit i två veckor ungefär. Idag är jag röd i ögat, eller rosa som Milda skulle ha sagt, och jag undrar vad tusan detta nu är. Ögoninflamation eller allergi som ter sej på ett nytt sätt?

Ja, för övrigt är Harry och Milda friska och krya nu och jag ska se om jag kan lirka lilleman till förskolan eller om han blankt vägrar. Jag hade inte alls tandläkaren idag som jag trodde utan det är nästa tisdag. Men en lugn dag i solens sken med endast min lilla rosslande baby hemma skulle kanske kännas lite vilsamt. ¨

Marions status är rätt oförändrad. Hon är nog lite mindre trött än igår, rosslar fortfarande men är glad som en lärka och vill helst lära sej gå nu på en gång. Hennes lilla kämparanda är meo tillbaka och då känner jag mej lugnare  trotts att bröstet piper.

Nu är det dags för lite morgonrutiner i stugan. Godmorgon Tisdag!

Jag känner hur jag analyserar min lilla tjej. Mår hon bättre, sämre, vad hör ihop med att hon äter penicillin och vad hör till sjukdomen.. Osv.

Hon piper i bröstet, snoret rinner, ögonen är trötta och hon är grinig och vill mysa i famnen mer är hon vill leka. Men hon är feberfri och jag bedömer örat som smärtfritt.

En ny vecka startas med betydligt piggare barn faktiskt. Äntligen känner jag att Marion börjar friska på sej. Hon kändes risig i går och gnydde mycket, väste hela tiden. Men någon gång honde r natten kändes det som att det vände och nu har jag en feberfri, glad gumma. Men det visar sej väl under dagen om det bara var som jag hoppas.

Hur som helst, tredagarsvecka följt av fyradagars helg känns helt ok. Jag är rätt slut efter denna sjukstugetid så det känns skönt att inte behöva hålla allt i schack själv så många dagar.

Vad den här veckan erbjuder har jag aninge aning om, men jag hoppas att det inte är sjukdommar.

Godmorgon Måndag!

Senast jag åkte på en sk tjej resa var nog 1998. Då var jag och min kära Ma-Linn till vattenfestivalen i Sthlm. Förövrigt En resa med många roliga minnen och en spännande spökhistoria som fortfarande framkallar rysningar.

Nu har jag, efter ett års planer, bokat ett dubbelrum på hotell och biljetter till ett evenemang för mej och Lia. Den 30/6 smäller det och ni kan aldrig gissa vart vårt hisnande äventyr bär av?

Jag längtar!

Jag gillar inte när barnen är sjuka. En av de mest enerverande sjukdomssymtom som barnen ofta dess med är detta med rosslande i bröstet. Ofta beror det ju på att dom inte harklar till sin snoriga och slemmiga hals. Men min fantasi drar iväg med mej och på natten när jag vaknar lyssnar måste jag kolla att läpparna inte är blå, och så vidare. Eftersom jag vet att Marion har lunginflammation, eller iallafall var på god väg att få det, så känner jag mej extra nojig av detta envisa väsande och rosslande.

Febern är på väg att ge sej tror jag men inte är hon pigg. Och jag väger hela tiden mellan avvakta eller ge vika för min oro. Jag vet att det ät jag som knäcker mej själv med alla funderingar om men kanske.

Jag känner att jag hela tiden är på helspänn bär något av barnen är sjuka. Hemmet förfaller eftersom jag inte lyckas göra något helhjärtat utan prioriterar att den sjuka får bli buren eller vad som krävs. Och när sjuklingen sover orkar jag faktiskt inte.

Så här hemma ser för hemskt ut.

Men solen skiner och vi håller oss ute så mycket som möjligt för att slippa röran.

Thats life, och det blir väl bättre om några dagar.